Vad vi vilar på
Kursen är personlig utveckling, och den bygger på idéer och metoder som andra har utvecklat före oss och som går att följa till sina upphov. Den är inte vård och vi lovar inga uppmätta effekter, men vi kan visa vad den vilar på. Här går vi igenom det ordnat efter de frågor vi brukar få, och längst ned står källorna utskrivna så att du kan läsa dem själv.
Är det här flum?
Bengt Stern, som utvecklade kursen, var läkare i Skärholmen i femton år innan han började hålla kurser på Mullingstorp. Varför han gjorde det berättar han bäst själv, på sidan om vår bakgrund. Hans patienter fick lugnande medel och sjukskrivning, sa han, när det de egentligen behövde var att ta ansvar för sina egna liv.
Det vi arbetar med i kursen har alla sina upphov, och de har namn. Anknytningsteorin kommer från Bowlby och Ainsworth, dramatriangeln från Karpman och behovsspråket från Rosenbergs Nonviolent Communication, och i Steg 3 lutar vi oss mot Gottmans relationsforskning. Att intellekt och känsla samverkar när vi fattar beslut är Damasios slutsats. Daniel Kahneman fick 2002 Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne för att ha fört in psykologins kunskap om hur människor bedömer och beslutar i ekonomin. Det han beskrev känner vi nog igen allihop, att det är en sak att förstå ett mönster och en helt annan att bli av med det.
Det är precis där kursen tar vid. Att läsa om något och att öva på det är två olika saker, och det ena ersätter inte det andra. Förändring stannar sällan vid att man har förstått, utan sätter sig först när insikt, känsla och kroppslig erfarenhet får hänga ihop. Metoderna vi använder har alla egna namn, och ingen av dem är vår egen.
Vi försöker hålla isär vad som är belagt och vad som är vår egen erfarenhet. Att anknytningen formar oss, och att arbete i grupp ger lika bra resultat som enskilda samtal för de flesta, har starkt stöd i forskningen. Det kroppsorienterade arbetet, psykodramat och behovsspråket har tunnare stöd, och det säger vi som det är. Vad veckan gör med just dig kan ingen forskning säga i förväg, för det är erfarenhet och inte mätning.
Varför i grupp?
Vi arbetar i grupp för att det är där mönstren visar sig, inte för att det är billigare. Christer Sandahl, professor vid Karolinska institutet, sammanfattade forskningen så här i Socionomen 2014: ”Gruppterapi står för sig själv och ger lika bra resultat som individualterapi för det stora flertalet av tänkbara klienter, även om det givetvis finns undantag från regeln.” En genomgång av tjugofem års studier, där grupp och enskilda samtal jämförts i samma undersökning, kom fram till samma sak, att resultaten är likvärdiga.
Han beskriver också varför det är så. I en grupp väcks de mönster som brukar ställa till det i våra relationer, och där går de att få syn på och pröva. Kursen är inte psykoterapi, men formen bygger på samma iakttagelse. Kanske är det därför så mycket av arbetet sker genom att du hör någon annan sätta ord på det som du själv går och bär på.
Varför en vecka någon annanstans?
Våra vanor styrs av vad vi vill, men lika mycket av var vi befinner oss. De väcks av sammanhanget, av platsen, av människorna omkring oss och av det som brukar hända precis innan. Hemma i köket gör du som du alltid har gjort, utan att tänka på det. Det är därför det spelar roll att kursen hålls på en ö och inte hemma. När du byter sammanhang tappar vanorna sitt fäste, och först då går de att få syn på.
Det mesta av det vi gör i relationer sker snabbt och utan eftertanke, och sådant lär man sig bara genom att öva och få veta hur det gick. I vardagen får man sällan det. Ingen berättar samma eftermiddag om du förstod en annan människa rätt eller fel. En vecka tillsammans med de andra i gruppen är precis ett sådant tillfälle. Du övar, och du får veta hur det gick, av människor som var med.
Så till det som är viktigare att säga än allt det där. Köket står kvar när du kommer hem, och vanorna med det. Veckan gör mönstret synligt, men det är hemma som arbetet börjar. Vad det kan innebära står på sidan Efter kursen.
Tre ord vi arbetar efter
Kärlek. Du får vara precis som du är och känna precis det du känner, var du än befinner dig i processen, och ingen av oss dömer dig för det.
Tillit. Vi litar på att varje människa bär på en egen förmåga och vilja att utvecklas, och det är därifrån vi arbetar.
Kvalitet. Vi håller oss till kursens upplägg och möter dig där du står. Vi utmanar dig lagom mycket, och vi ser till att du är trygg medan vi gör det.
Vad vi inte påstår
Vi mäter inte vad kursen ger, och vi lovar ingenting om det heller. Det vi kan berätta är vad deltagare själva säger efteråt, och det har vi samlat på omdömessidan.
Kursen, så som den hölls på Mullingstorp 2000 och 2001, undersöktes i en licentiatavhandling vid Karolinska institutet. Vi nämner den för att den finns och går att läsa, inte för att den bevisar något. Jämförelsegruppen bestod nämligen av personer som redan gått kursen, så det avhandlingen säger är att kursen blivit granskad, inte att den hjälper. Det den visar tydligast är egentligen något annat, att många kom dit när de mådde dåligt.
Vad kursen inte är har vi skrivit ut på trygghetssidan. Den är inte sjukvård, och den ersätter inte en vårdkontakt som du redan har.
Källor
Böckerna finns ju på bibliotek. Artiklarna har vi länkat till förlagen, och en del av dem ligger tyvärr bakom betalvägg.
Upphoven
- Bowlby, J. (1969). Attachment and Loss, band 1. Ainsworth, M. m.fl. (1978). Patterns of Attachment.
- Karpman, S. (1968). Fairy tales and script drama analysis. Transactional Analysis Bulletin 7(26). Artikeln som pdf
- Rosenberg, M. Nonviolent Communication. PuddleDancer Press.
- Gottman, J. och Silver, N. (1999). The Seven Principles for Making Marriage Work. En populärvetenskaplig sammanfattning av forskningen, inte en studie.
- Damasio, A. (1994). Descartes’ Error.
- Kahneman, D. (2011). Thinking, Fast and Slow. Priset 2002: pressmeddelandet på nobelprize.org
Forskningen om övning, vanor och grupp
- Kahneman, D. och Klein, G. (2009). Conditions for intuitive expertise. American Psychologist 64(6). doi.org/10.1037/a0016755
- Wood, W. och Neal, D. (2007). A new look at habits and the habit–goal interface. Psychological Review 114(4). doi.org/10.1037/0033-295X.114.4.843
- Sandahl, C. (2014). Gruppterapi, en underutnyttjad resurs. Socionomen nr 6, s. 18–23.
- Burlingame, G. m.fl. (2016). Outcome differences between individual and group formats. Psychotherapy 53(4). doi.org/10.1037/pst0000090
- Rosendahl, J. m.fl. (2021). Effectiveness of body psychotherapy. Frontiers in Psychiatry 12. doi.org/10.3389/fpsyt.2021.709798
- Orkibi, H. och Feniger-Schaal, R. (2019). Integrative systematic review of psychodrama psychotherapy research. PLOS ONE 14(2). doi.org/10.1371/journal.pone.0212575
- Adriani, P. m.fl. (2024). Non-violent communication as a technology in interpersonal relationships in health work. BMC Health Services Research 24. doi.org/10.1186/s12913-024-10753-2
Undersökningen av kursen
- Fernros, L. (2009). Improving quality of life using mind-body therapies. Licentiatavhandling, Karolinska institutet. KI:s öppna arkiv
- Fernros, L., Furhoff, A.-K. och Wändell, P. (2005). Quality of life of participants in a mind-body-based self-development course. Quality of Life Research 14(2). doi.org/10.1007/s11136-004-1467-6
- Fernros, L., Furhoff, A.-K. och Wändell, P. (2008). Improving quality of life using compound mind-body therapies. Quality of Life Research 17(3). doi.org/10.1007/s11136-008-9321-x